Största skillnaden mellan svensk och finsk miljöteknik är organisationen av omhändertagandet av avfallet samt olika prioriteringsområden. I Sverige förbränns mycket av dagens sopor medan det i Finland endast finns en förbränningsanläggning i Finland (stationerad i Åbo).
- Vi vill av miljöskäl inte bränna sopor, det är bättre om de kan återvinnas så långt det är möjligt ,säger direktören för YTV Waste Management i Helsingfors Juha Kaila.
Istället försöker finländarna att göra bränsle av avfallet.
- Vi framställer bränsle från byggavfall, industriavfall, trä, plast och papper, istället för att bränna upp det och utvinna energi från det, förklarar Kaila.
En annan skillnad är att i Sverige stimuleras de olika regionerna med så kallade investeringsstöd. Det görs inte i Finland.
- Vi får inga pengar till miljöutveckling och behandlingsanläggningar. Dels kan vi inte bygga i samma takt som i Sverige, dels är det bristen på pengar som hindrar oss. Om man ser tillbaka i tiden, ungefär tio-tjugo år, hade svenskarna gott om pengar och kunde göra dessa investeringar långt tidigare än vad vi kunnat, menar Kaila.
I Finland är det inte kommunerna som ansvarar för avfallshanteringen i regionen. YTV köper tjänsterna från privata företag, som de skriver 5-åriga avtal med. Inom transportdelen är allt privatiserat. I Sverige däremot har kommunerna en större roll i omhändertagandet av soporna.
Finland har ett nationellt mål på 70 procents återvinning av allt kommunalt avfall som omhändertas. Det kommunala avfallet är bredare än det kommersiella och innefattar bland annat industrins avfall.Juha Kaila berättar vidare att man i Helsingfors-regionen inte kan uppnå återvinningsmålen på 50 procent eftersom kapacitetsbristen är stor, mellan 500-550 000 ton skulle behöva gå till deponi. Detta försöker man nu energiutvinna genom bland annat rötning av organiskt avfall till biogas.
Producentansvaret är inte lika brett i Finland som det är i Sverige. Man har producentansvar som omfattar förpackningar, glas och papper. Men till exempel ska inte finnarna införa producentansvar för elektronikskrot.- Vi är inte redo för det ännu. Vi kan inte tillämpa samma sätt som i Sverige. Vi ligger lite efter Sverige. Vi har inte heller tänkt att införa ett förbud mot utsorterat brännbart avfall, som i Sverige. Det är en typisk svensk tolkning av EU-direktivet. Det skulle ta oss 5-10 år att bygga anläggningar och i övrigt anpassa oss till det. Vi väntar och ser vad som händer, säger Juha Kaila.
Upptagningsområdet för de sex företag som har avtal med YTV innefattar omkring 800 000 människor och 60 000 fastigheter. Företagen skriver femårskontrakt med YTV och för att nå bästa möjliga effektivitet har man ett bonussystem.
- Vi har en liten morot för företagen. Om de lyckas, utan några klagomål från hyresgästerna, sköta sitt åtagande prickfritt får de en bonus på 2 procent av totala summan som betalas i avfallsavgiften. Är de prickfria en hel månad kan de få ytterligare bonus, förtäljer Kaila.
Mätningar har visat att det i Helsingfors bara är en bråkdel, cirka 2 promille, som är missnöjda med renhållningen i huvudstaden.
Övriga problem i Finland är avfallsskatten.
- Staten samlar in avfallsskatt men pengarna går inte tillbaka till avfallshanteringen. Man tar bort nödvändiga resurser från branschen och det blir stora strukturförändringar. Det är inte riktigt klokt, betonar Juha Kaila. Finansministern verkar inte förstå språket. Med avfallsskatten skulle man kunna, på ett bättre sätt, kunna styra avfallshanteringen och stimulera den till förbättringar.
Martin Dyberg