Tekniskt möjligt – men politiskt omöjligt?
Det säger Henrik Thunman, professor och avdelningschef vid Chalmers. Han leder forskningen kring den förgasningsprocess som ska göra det möjligt att ersätta de fossila råvarorna - etan och nafta - med plastavfall och biomassa i den petrokemiska industrins kracker i Stenungsund. Chalmers avdelning för energiteknik bedriver ett flertal forskningsprojekt inom pyrolys, förgasning och förbränning i en egen anläggning - Chalmers Kraftcentral. Forskningen bedrivs inom ramen för anslag och är ofta inriktade på att lösa tekniska utmaningar inom industrin.
Förgasning är en process där ett organiskt bränsle reagerar med en kontrollerad mängd vattenånga och/eller syre, och omvandlas till syntesgas med olika kvalitéer, vilken sedan via separationer och kemiska processer konverteras till kolväten i olika mängder och former.
– I den petrokemiska industrin krackas etan och nafta, vilket är en process som har stora likheter med förgasningsprocesser som är baserade på ånga, och destilleras till önskade kemiska råvaror som används för att producera en mängd olika produkter. Av världens oljeproduktion används i dag cirka 10 procent inom den petrokemiska industrin. Här blir oljan exempelvis hårdplaster, syntetfibrer, färger, lacker, kosmetika, mediciner, rengöringsmedel och även råvaror för livsmedelsindustrin, säger Henrik Thunman.
Utvecklar metoder
Förgasning är energiförbrukande och i den petrokemiska industrin går en hel del av ingående råvaror åt till att driva processen. Utmaningen för Chalmers forskare är att utveckla energieffektiva metoder för förgasning vid användning av plastavfall och biomassa.
– Tanken är att successivt ersätta fossila råvaror med returråvaror vid krackern i Stenugnsund. För det behövs ett separat förgasningssteg. Returråvaran är olika typer av plastavfall som inte med lätthet kan återvinnas på annat sätt. Att det är tekniskt möjligt ha bevisats på andra håll i världen, men det ska också vara ekonomiskt försvarbart, kommersiellt och miljömässigt t hållbart, säger Henrik Thunman.
Finns föregångare
I projektet Polyci tittar man på förgasningstekniker i andra delar av världen och i Edmonton, Kanada, driver kemiföretaget Enerchem en förgasningsanläggning där råvaran består av svåråtervunnet avfall. Ur avfallet återvinns genom förgasning ämnen som blir ingångskomponenter i nya material, precis det som är avsikten med ett Plastreturraffinaderi i Stenungsund.
– I det fallet är den alternativa behandlingen destruktion genom förbränning utan energiutvinning. Det ger en ganska hög alternativkostnad att jobba emot. I Sverige har vi också avfallsförbränning. Men här utvinner vi energin ur avfallet till el och fjärrvärme. Mottagningsavgiften för brännbart avfall är den vi i dagsläget har att förhålla oss till, säger Henrik Thunman.
Politiskt beslut
– Uppskattningsvis går 60-80 procent av all plast som fångas upp i återvinnings- och avfallsinsamling till energiutvinning. Skulle man ta bort plastavfallet ur avfallet som går till avfallsvärmeverken skulle det behöva ersättas med annat bränsle. Ett beslut om att bygga ett returraffinaderi är därför till syvende och sist politiskt beslut och att vi som konsumenter är beredda att betala för ett samhälle som minimerar sin användning av primär resurser, såsom olja och naturgas, säger Henrik Thunman.
Biobränsle skulle kunna ersätta avfallsplatsen, men istället för att få betalt för att förbränna avfall skulle avfallsvärmeverken få köpa in detta bränsle. Det skulle naturligtvis öka kostnaden för produktion av el- och värme i avfallsvärmeverken. Å andra sidan finns möjlighet att sälja energin som klimatneutral och hållbar energi från en förnybar källa.
Behöver importera
Men även om all plast tas om hand ur svenska avfallsströmmar skulle den inte räcka för att täcka hela behovet av råvara i Stenungsunds kracker, menar Henrik Thunman.
– Vi pratar om en anläggning som skulle kräva import av plastavfall inte bara från våra grannländer i Norden utan hela norra Europa. Steungsund är en av ett fåtal krackeranläggningar i Europa och gör av med cirka 2 miljoner fossil råvara per år. För att sätta energivärdet i perspektiv motsvarar det 20% av tillväxten i hela svenska skogsbeståndet under ett år. Ser man till den fossila råvara som raffinaderierna plus den petrokemiska industrin använder på Svenska Västkusten som alla ska ställa om motsvarar det 23 miljoner ton fossil råvara, vilket är mer än den Svenska skogen teoretisk kan ge, vilket i sin tur kan jämföras med Shells raffinaderi i Rotterdam som använder motsvarande mängd själva, vilket ger en känsla av magnituden av vilken utmaning denna industri har.
Tid att agera
Samtidigt vet man att det pågår studier på andra håll i Europa om att anlägga förgasning för plastavfall. Det är alltså också en fråga om vem som vågar vara först och ta ett grepp om avfallsströmmarna till sin anläggning. Tidpunkten för att agera har blivit alltmer aktuell. Kina skärpte nyligen regler för importen av avfall, bland annat för flera fraktioner av plastavfall. EU driver på med nya regler för att återvinning ska öka, inte minst av plastavfall och i Sverige har regeringen satt ännu högre nationella mål.
Plast har dessutom den senaste tiden hamnat i onåd hos den breda allmänheten till följd av rapportering om plastavfall som flyter omkring i haven och sköljs upp på stränder. Plastindustrin jobbar därför hårt på att bättra på sitt rykte och en total återvinning av all plast som samlas in skulle ju onekligen vara ett starkt miljöförsvar för plastens framtid i såväl förpackningar som andra produkter.
Text: Marcus Petersson, marcus.petersson@nordiskemedier.se
Artikeln är en del av vårt tema om Forskarnytt.