Weine Wiqvist summerar 25 år som vd
Av Inledningsvis, en klassisk ”idrottsfråga”: Hur känns det?
- Det känns bra. Allt har ju en början och ett slut och jag tycker det känns bra att avsluta det här uppdraget nu. Jag har ju varit inställd på det under ganska lång tid och vant mig vid tanken, säger Weine Wiqvist.
Han började som vd på Avfall Sverige 1994, samma år som producentansvaret för förpackningar och tidningar infördes.
- Producentansvaret hade ju föregåtts av den så kallade Kretsloppspropositionen som lagts fram något år tidigare av dåvarande Bildtregeringen med miljöminister Olof Johansson. I det sammanhanget hade frågorna kring producentansvar lyfts fram, men i själva verket hade de introducerats lite tidigare av den socialdemokratiske politikern Måns Lönnroth, som var miljöråd i Berlin. Han hade där noterat att man i Tyskland några år tidigare hade infört ett producentansvar med syftet att förändra och minska förpackningsmängderna. Frågan blev snabbt ganska stor och man funderade på många håll kring om det skulle gå att ha producentansvar på andra områden också, säger Weine Wiqvist och fortsätter:
- Det sammanföll ju också med vad som på den tiden var viktiga frågor kring samhällsbygget. Vad ska det offentliga respektive privata göra? Det började talas mer och mer om privata alternativ och initiativ inom olika offentliga uppdrag och det hade ju inte funnits så mycket av tidigare. I ”vår” värld förekom det förstås, men inte inom skola, vård och omsorg. Därför blev detta med producentansvar i någon mån också en ideologisk markering, man såg detta som ett sätt att flytta ansvar från samhällsorganisationen till näringslivet. På det sättet var producentansvaret en stor omställning, även om det rent konkret inte direkt märktes någon skillnad från en dag till en annan. Men, det har sedan kommit att prägla debatten på många sätt, främst när det gäller hushållens förpackningar och tidningar som ju diskuterats mer eller mindre intensivt ända sedan producentansvaret infördes. Det har ju också fått efterföljare när det gäller bilar, elektronik och batterier och på dessa områden förefaller det ha varit enklare att införa.
- Tittar vi idag på EU:s nya, reviderade avfallsdirektiv kan vi konstatera att producentansvaret är en uttalad och viktigt princip. Men det gäller att skilja på det som är principen producentansvar, bilden att den som producerar något har ansvar för det, och det som faktiskt infördes 1994, alltså ett lagreglerat producentansvar att den som sätter en produkt på marknaden ska ha det ekonomiska ansvaret för att den tas omhand.
Frågan är ju ständigt aktuell känns det som. Hur ser på de senaste förordningarna kring detta?
- Man kan väl säga att tankegodset där handlar om att hitta och göra en insamling som är bättre och bekvämare för så många som möjligt. Det kommer ju efter många års diskussioner och utredande och för att kunna göra detta genom producenternas försorg har man varit tvungen att precisera lite mer noggrant kring hur insamlingen ska se ut, att det ska vara bostadsnära och faktiskt rätt mycket andra detaljer också. Tidigare har den typen av preciseringar inte funnits, utan det har mer handlat om att producenterna fått ansvaret för att uppfylla uppsatta återvinningsmål. Nu har man känt ett behov av att vara mer tydlig från samhällets sida för att kunna få till en lösning som är mer bekväm och därmed öka återvinningen.
- Tidigare har man tänkt att om detta överlåts till näringslivet, så kommer de att ordna det på ett bra sätt. Det är lite som man i allmänhet tänkt när man lagt någonting på kommunerna när det gäller avfallshantering. Det är inte heller kringgärdat av några direkta preciseringar från staten. Den stora skillnaden är att i producentansvaret har inte producentsammanslutningarna ensamrätt, utan det kan ju finnas flera sådana organisationer som enskilda producenter kan ansluta sig till. Det gör att det uppstår en priskonkurrens och därmed också en risk för ett ”race to the bottom” om vem som kan erbjuda den billigaste lösningen. Det motverkar då tanken att bygga ett system som är så bra som möjligt. Där tror jag grunden ligger till den nu 25 år gamla konflikten mellan kommunsfären och näringslivet i den här frågan. Kommunerna försöker sträva efter att hitta en så bra lösning som möjligt, för så många som möjligt, medan producenternas viktigaste uppgift är att hitta en så kostnadseffektiv lösning som möjligt för att uppnå de krav man har på sig. De två strävandena är inte riktigt kompatibla med varandra och så får vi den här ständiga diskussionen.
- På det sättet tror jag att det fortsatt faktiskt inte är riktigt genomtänkt ännu. Jag tror att man måste tänka ytterligare ett antal varv kring hur ett producentansvar egentligen bör se ut för att fungera fullt ut. Jag är inte säker på att ens de nu ändrade reglerna som ska implementeras de kommande åren kommer att kunna fungera på det sätt som det är tänkt. Det återstår att se, konstaterar Weine Wiqvist.
En annan fråga som stötts och blötts under de här 25 åren är det här med avfallsförbränning?
- Det stämmer, även om min bild är att frågan diskuterats under olika former. Från att i mitten av 90-talet ha setts som något obehagligt som man borde sträva efter att förbjuda, så har de flesta kommit till insikt numera om att detta är något som behöver finnas. Vi kan inte klara oss utan det i och med att vi inte kommit så långt när det gäller produktutformning, återvinning och insamling att det inte finns något kvar i fraktionerna att hantera på det här sättet. Energiåtervinning är ett bra sätt för att minska deponi och därmed också miljöpåverkan. Jag tycker att synen på detta genomgått en metamorfos.
- Ett inslag i diskussionen på senare år är ju huruvida vi ska energiåtervinna avfall som kommer från andra länder. Det är ju egentligen två olika saker, men de blandas ofta ihop. Det blir ju en form av export av miljötjänster som minskar deponier i andra länder och det är ju faktiskt inte sopor som importeras, utan en energibärare.
- Sen har vi ju detta med skatt på förbränningen. Under de här 25 åren tror jag frågan utretts fem eller sex gånger, det har införts en gång och avskaffats en gång. Nu är det på väg att införas en gång till och jag tycker att i dagens perspektiv känns det helt omodernt. Här pratar man hela tiden om att problematiken måste angripas uppströms och så inför man styrmedel som per definition tar sikte nedströms. Det känns helt fel, istället för att angripa problemen på rätt ställe. Att produkter inte kan återvinnas utan hamnar i avfallet, det måste ju lösas uppströms i kedjan, inte genom att lägga skatt längre ner i den. Jag tror att det här med idén kring skatt på förbränning har levt kvar som någon slags relik från förr. Tron lever kvar att en skatt ska kunna lösa problemet som finns uppströms, men det kommer den inte att göra, slår Weine Wiqvist fast.
1994 röstade vi ju i Sverige om att gå med i EU och så skedde också året efter. Vad innebar det för avfallshanteringen?
- En sak som var väldigt aktuell just då var införandet av det så kallade deponeringsdirektivet. Man skulle skapa samma regler för deponering runt omkring i hela EU. Det var i skarven 93/94 även om det sedan dröjde till 1997 innan det slutgiltigt godkändes, efter mycket och ibland hätska diskussioner. Det vi lärde oss i den processen, Sverige generellt och även Avfall Sverige, det var att ska man vara med och påverka sådant här så måste man våga vara med och ta plats, samt skapa en plattform för att göra det, alltså samarbeta med andra och inte tro att man ensam får gehör i Bryssel. Sedan lärde vi oss nog också att processen var helt ny jämfört med hur det ser ut i Sverige. EU:s beslutsprocess är ständigt pågående, alla förslag förändras hela tiden fram tills beslutet fattas. Det förslag till deponeringsdirektiv som kom från början går nästan inte att känna igen i det slutliga resultatet. Då var vi omogna i det sammanhanget, men nu är vi mycket bättre på att förstå att man måste jobba på ett annat sätt. Det var en stor omställning som också tagit lång tid, menar Weine Wiqvist.
En annan diskussion som då och då intensifieras handlar om det som betecknas ”därmed jämförligt” avfall, alltså verksamhetsavfall som till sin karaktär är att betrakta som hushållsavfall.
- Det är tio till femton år som det talats om detta. Utgångspunkten är återigen att det är två synsätt som i någon mån kolliderar. Verksamheter vill kunna få välja vilken operatör man vill använda för bortforsling av allt sitt avfall, även om det klassas om hushållsavfall, medan det allmännas synsätt bygger på principen att vi måste säkerställa att detta hanteras på ett minst lika bra sätt. Sättet att ta hand om avfallet och även rationaliseringen som det innebär att ha en gemensam logistik. En kritik från vårt håll mot att lösa upp dagens ordning och går mot en mer marknadsorienterad lösning är att det ofelbart kommer att leda till fler transporter och i dessa dagar så känns ju det lite omodernt. Frågan har fått en annan karaktär under sina femton år. Då var det rationaliteten utifrån avfallsinnehavarens perspektiv som var i fokus, men idag undrar jag om inte den andra rationaliteten har minst lika stor betydelse. Det verkar som att fler och fler nu ställer sig frågan: Är detta verkligen en bra idé? Det kanske var det 2006, men idag när vi diskuterar klimat och behovet av färre transporter så väger argumenten för att genomföra en förändring väsentligt lättare, tror jag.
- Många av de frågor som vi håller på med handlar om att hitta praktiska lösningar på avfallsproblem. Hur ska vi på det mest praktiska sättet samla in till exempel förpackningar eller jämförligt avfall från verksamheter? Men, avfallsfrågorna har också blivit miljöpolitiska frågor och därmed har de också blivit ideologiska. Då uppstår det ibland ideologiska låsningar där man av princip exempelvis tycker att det är bra med uppdelade lösningar istället för samordnade. Det är kanske inte så bra och det kan motverka att de bästa lösningarna faktiskt kommer fram. Det är lite omodernt, jag tycker istället att man borde vara lite mer framsynt och fundera kring vad det är man ska göra. Hur kan man till exempel se till att det blir mindre jämförligt avfall, att det blir lättare att återvinna och så vidare. Man borde fokusera på det och inte kring på vilket sätt det som eventuellt blir över ska köras bort. Det måste i sammanhanget vara ett väldigt litet problem, och att man fokuserar på de små detaljerna längst ner istället för de stora sakerna längre upp är anmärkningsvärt, rent av märkligt, tycker jag.
Hur ser du på de enskilda människornas roll när det gäller avfallsfrågorna, till exempel konsumentens makt när det gäller val av material och utformning av produkter?
- Medvetenheten hos människor har ökat tydligt på senare år och jag tror att vi ändå bara har sett början. Det kommer att bli en jättestor kraft i detta. Människors beteende och önskemål kommer att styra väldigt mycket mer. Säger konsumenterna att ”ska vi köpa era förpackningar, vi vill ha insamling av dessa bekvämt vid stugknuten”, då måste man komma med det. Annars tror jag att konsumenterna kommer att vända sig direkt till handeln med frågan ”vad håller ni på med?” och då om inte förr kommer det att gå jättefort. Det gäller inte bara förpackningar, utan produkter som sätts på marknaden överhuvudtaget.
- Jag tror också att hur saker är framställda och var kommer att spela en betydligt större roll. Det är ju heller inte säkert att vare sig politiken eller industrin riktigt hänger med i detta. Ta till exempel det här med plasten där många aktörer nu går ut med stora deklarationer om att man byter ut fossil plast mot biobaserad eller återvunnen, samtidigt som många, många människor är inne på att de inte vill ha plast alls, även om den faktiskt är väldigt bra i många applikationer. Människor är inte rationella, utan har de bestämt sig för att inte vilja ha exempelvis en stol av plast, så duger det inte att komma med en massa argument om att plaststolen är bra. Jag tror att det kommer att förändra mycket framöver.
Häromåret införde Kina ett importstopp för vissa typer av avfall, bland annat plastavfall.
- Det har ju följts av liknande åtgärder i de länder som denna export snabbt flyttade till. I grunden är det ju anmärkningsvärt att det gått till som det gjorde fram till det oväntade stoppet. Det är faktiskt en rätt bra signal att ”det här duger inte, nu måste det här tas om hand på bästa sätt där avfallet faktiskt uppstår”. Det har väckt många och samtidigt fäst uppmärksamhet på att det som kallades återvinning egentligen inte var det.
- Dessutom, när nu västvärlden ska ta hand om detta själv, så kommer det att driva en hel del innovation och investeringar i återvinning. Producenterna kommer också att bli tvungna att prioritera utveckling av produkter som lätt går att återvinna, säger Weine Wiqvist.
Till sist, vad har du tänkt göra framöver?
- Sedan en tid tillbaka har jag en adjungerad tjänst vid Lunds universitet, internationella miljöinstitutet, som handlar om just det här med cirkulär ekonomi. Det är inget heltidsjobb på något sätt, men det ska jag jobba en del med. Sedan kommer jag att vara kvar ytterligare något eller några år i regeringens delegation för cirkulär ekonomi. Lite forskningsfrågor ska jag också ägna mig åt inom innovationsprogrammet Re:Source och kanske blir det något styrelseuppdrag också. Så jag kommer fortsatt att vara kvar i avfallsfrågorna, i alla fall ett tag till, avslutar Weine Wiqvist.
Artikeln är en del av vårt tema om Intervjun.