Lösningen heter Plastreturraffinaderi. Om planerna förverkligas blir det en unik anläggning som genom kemisk återvinning återvinner plastavfall till ny plast.

Det låter nästan för bra för att var sant. Men det går att på kemisk väg bryta ned gammal, använd och nersmutsad plast till råvara för ny plast. Idag finns stora avfallsströmmar med plast från olika källor som inte går att materialåtervinna på grund av föroreningar eller att plastprodukterna i sig består av olika materialkombinationer som inte kan separeras eller återvinnas på mekanisk väg.

Det gäller såväl termoplaster i form av förpackningsavfall som konstruktionsplaster från bilskrotar och elektronikavfall. Detta utsorteras till bränslefraktioner för energiutvinning i avfallsvärmeverk eller som reduktionsmedel i cementugnar. En del läggs också på deponi, d v s soptipp.

Genom Producentansvaret har vi lagar som föreskriver en viss nivå av återvinning av olika produkter, det gäller inte bara förpackningar utan även bilar och elektronik. På senare tid har särskilt plastavfall från förpackningar hamnat i fokus. Debatten om plast som dyker upp i naturen och förorenar våra hav, har väl inte undgått någon. Lagstiftning som vill minska användning av plast har kommit som ett brev på posten. EU har infört regler för att begränsa användningen av plastpåsar och vissa enskilda länder som Frankrike har gått längre och infört förbud för plast i förpackningar av olika slag.

Svårt att återvinna

I Sverige har debatten om plastavfallet fått ytterligare näring i media genom att det för något år sedan uppdagades att källsorterad insamlad plast som redovisats som materialåtervunnen i själva verket hade blivit avfallsbränsle. Detta försämrar naturligtvis allmänhetens tilltro till förpackningssorteringen och i förlängningen attityden till plastförpackningar. Men det vittnar också om svårigheten att med dagens mekaniska metoder återvinna den mängd plastförpackningar som politikerna i lagkrav har slagit fast att industrin ska göra.

Det är därför ett mycket aktuellt och intressant initiativ som Kemiföretagen i Stenungsund har tagit genom projektet Hållbar Kemi 2030 i vilket man bl a vill hitta en storskalig och slutgiltig lösning på plastavfallsproblematiken.

De fem företagen bakom Hållbar Kemi 2030 är AGA, AkzoNobel, Borealis, INOVYN och Perstorp AB. Hållbar Kemi 2030 bildades 2011 med visionen om att ställa om kemiindustrins inriktning från fossil till förnybar och återvunnen råvara 2030. Navet för kemiindustrin i Stenungsund är den stora krackningsanläggningen för fossil olja i Stenungsund.

Flera projekt

I visionen Hållbar Kemi 2030 skulle det kunna ingå att komplettera den med nya tekniker baserade på återvunna eller förnybara råvaror. Målet är att bidra till en cirkulär ekonomi och minska tillskottet av fossilt koldioxid till atmosfären.

– Hållbar Kemi 2030 är engagerade i en rad projekt som ligger i linje med denna vision även om vi i alla fall inte helt själva driver projekten, säger Elin Hermansson, Projektledare för Hållbar Kemi 2030.

Det gäller till exempel energieffektivisering för Kemiföretagen, konventionell återvinning av plast, skogsmetanol för biodieselproduktion, närodlad plast och Plastreturraffinaderi för plastavfall. I det sistnämnda ingår bl a ett projekt på Chalmers där man i den så kallade Chalmersförgasaren testar förgasning av återvunnen plast från Borealis och INOVYN.

I förgasaren testas också en nermald restfraktion från STENA:s bilåtervinning. Dessa försök syftar till att skapa kunskap om hur ett Plastreturraffinaderi skulle kunna konstrueras.

I projektet samarbetar återvinningsindustrin (STENA metall) med energiindustrin (Göteborg Energi) och bulkmaterialproducenter (Borealis, Inovyn, Perstorp). Projektet finansieras av Chalmers samt de medverkande företagen och startades i slutet av 2016.

Kartläggning

Ett annat projekt inom ramen för visionen om ett Plastreturraffinaderiet är projektet Polyci som syftar till att kartlägga vilka anläggningar för pyrolys och förgasning som är i drift i världen och undersöka bästa möjliga teknik.

– Polyci är viktigt för att ta fram bakgrundsinformation som kan möjliggöra ett Plastreturraffinaderi i Stenungsund, säger Elin.

Projektet skapades på initiativ av Högskolan i Borås och har under 2017 anordnat ett antal workshops. Finansieringen är genom RE:Source och projektet beräknas avslutas i början av 2018.

– Återvinning av textilier är en annan stor fråga som i förlängningen kanske skulle kunna få sin lösning med ett Plastreturraffinaderi i Stenungsund, säger Elin.

Minskade CO2-utsläpp

Det har redan gjorts en omfattande studie som visar på en stor potential för minskning av fossila CO2-utsläpp. Ett Plastreturraffinaderi skulle kunna minska Sveriges utsläpp med så mycket som upp till 2 %. Nästa steg är att ta fram en marknadsekonomisk modell för Plastreturraffinaderiet.

– Mer studier behöver göras för att verifiera hur förverkligandet av ett Plastreturraffinaderi ska kunna ske. Det handlar t ex om teknik, affärsmodeller och styrmedel. Att det går är helt säkert, men vi måste jobba för att skapa rätt förutsättningar för att bygga ett Plastreturraffinaderi. Det är en investering på flera miljarder kronor och för att den ska bli verklig krävs lagstöd som premierar materialåtervinning över energiåtervinning och investeringsstöd vid etableringen, säger Elin.

Sverige har möjligheten att bli ett föregångsland och utveckla ny teknik och kunnande som kan bli en viktig exportvara, menar Elin.

– Det pågår projekt även i andra länder, bl a Holland och Kanada, så vill vi behålla en tätposition måste vi haka på redan nu.

Fjärrvärmen ett hinder?

Hon är noga med att betona att ett Plastreturraffinaderi kommer att vara till för plastavfall som inte med enkelhet idag kan återvinnas. Den befintliga återvinningen av rena och homogena plastavfallsströmmar kommer även fortsättningsvis bäst att ske med mekanisk återvinning.

– Däremot ser jag att ett hinder kan vara, åtminstone politiskt, att en stor del av den plast som inte blir återvunnen idag används som avfallsbränsle i kommunala fjärrvärmeanläggningar. Om den plasten tas bort måste den ersättas av något annat bränsle, förhoppningvis biobränsle. Materialåtervinning måste vara bättre än energiåtervinning, avslutar Elin.

Text: Marcus Petersson, marcus.petersson@nordiskemedier.se

På Recyclingdagen i Helsingborg den 26 april kommer Elin Hermansson att vara med och i en punkt presentera planerna på ett plastreturraffinaderi. Mer info om dagen hittar du här.

Se mer om eventet