Ätbar bioplast från äpple- och apelsinrester
Av Veronika Bátori, nyligen disputerad inom resursåtervinning vid Högskolan i Borås, har i sin forskning tagit de första stegen mot engångsartiklar och bioplastfilm från fruktavfall.
I avhandlingen ”Fruit wastes to biomaterials: Development of biofilms and 3D objects in a circular economy system” har hon studerat detta på avfall från äpple och apelsin.
Hon valde dessa avfallssorter för att de är svåra att göra sig av med och istället kan användas för att producera nya produkter. Det kan bidra till att minska det stora problemet med engångsartiklar i plast hamnar i naturen.
– Avfall från äpple och apelsin innehåller båda mycket vatten och mycket organiskt material. Om man lägger detta exempelvis på soptippen så skapas okontrollerad metanproduktion. Avfallet är också svårt att bränna på grund av att det innehåller mycket vätska. Det fungerar inte heller så bra som djurfoder på grund av höga sockerhalter och lågt ph-värde, förklarar hon.
Hon använde två metoder för att ta fram bioplast. Den ena kallas för ”solution casting method” vilken hon beskriver som att en polymer lösning tillsätts på en klibbfri yta och sedan får torka till en tunn biobaserad film.
Den andra metoden kallas ”compression molding” som innebär att polymerens självbindande egenskaper utnyttjas genom tryck och värme och som kan användas för att skapa 3D-produkter.
Kan bli avfallspåsar för matavfall
– Materialen betedde sig på olika sätt i de olika metoderna som användes. Filmen från apelsinavfallet var starkare än den från äpplepressmassan, men det fanns små hål i strukturen. För att få en enhetlig yta behövde kemikalier i låg koncentration tillsättas. 3D-produkter från äpplepressmassan å andra sidan var mycket starkare. Den var också lättare att arbeta med i båda metoderna.
Hon beskriver processerna som väldigt enkla. Att det är basprocesser som inte kräver mycket kemikalier, inte så höga temperaturer och som gav material med lovande egenskaper.
– Produkten från äpplepressmassan blev också godare. Jag har smakat på nästan alla mina produkter. Och de är glutenfria, säger Veronika Bátori.
Hon ser stor potential i att skapa engångsartiklar som till exempel muggar eller tallrikar när det gäller 3D-produkterna. När det gäller plastfilmen ser hon användningsområden inom paketering av mat eller påsar för matavfall då filmen snabbt bryts ner.
– Materialen behöver dock förbättringar, till exempel när det gäller att stå emot vätska. Som det är nu upplöses materialet i vatten, och det är inte så bra om man ska göra en mugg. Därför behövs mer forskning och uppskalning av produktionen, säger hon.
Artikeln är en del av vårt tema om Forskarnytt.