Debattinlägg: Rikta uppmaningen dit den hör hemma!
Så vill vi börja med att kommentera den debatt professor Göran Finnveden öppnat i sin artikel. Problemen med koldioxid som uppstår när plastprodukter tas om hand som avfall kan endast lösas långsiktigt genom en övergång från fossila till biobaserade material. Det är för sent att göra något åt detta i avfallsledet, skriver Weine Wiqvist, VD för branschorganisationen Avfall Sverige.
De klimatutsläpp som Finnveden pekar på uppstår främst inom sektorn el-värmeproduktion. ”Avfallssektorn” är alltså en mellanhand som gör att energin i de oljebaserade avfallsprodukterna ändå kommer till nytta. Om man vidgar perspektivet så har koldioxiutsläppen i både avfallssektorn och i sektorn el- och värmeproduktion minskat som en följd av dels övergången från deponering till energiåtervinning, dels övergången från fossila till andra bränslen. Om man ytterligare vidgar perspektivet så bidrar importen av avfall till Sverige visserligen till ökade koldioxidutsläpp här, lokalt, men klimatgaserna känner inga nationella gränser. Totalt ger importen en nettovinst med 600 000 – 900 000 ton koldioxidekvivalenter årligen, främst genom att den alternativa avfallsbehandlingen annars skulle ge upphov till mer klimatgasutsläpp.
Finnveden spekulerar i att samla in och gräva ner plast för att undvika utsläpp i nutid. Dessbättre är detta en stängd väg. Deponering är inte tillåtet i Sverige - och hur skulle det se ut att be medborgarna källsortera avfall som ska läggas på deponi? Då skulle energivärdet i plasten inte tillvaratas. EUs kommande avfallsdirektiv förbjuder deponering av sorterat avfall.
I avvaktan på biobaserade material återstår alltså att materialåtervinna avfallet. Materialåtervinningen kan och måste utvecklas. Insamlingen kan förbättras om kommunerna får utökat ansvar, som miljöminister Karolina Skog nu också föreslår. Då kommer mer att kunna materialåtervinnas. Men inte ens då kommer allt att kunna återvinnas. Av det som samlas in är den faktiska materialåtervinningen idag bevärande låg, något som framgått av de senaste veckornas rapportering om plast i media. Ett annat problem är s.k. ”down cycling”, dvs kvalitén i tillverkade produkter blir sämre för varje runda ”plasten” gör i kretsloppet. Inte ens EUs nya tänkta mål för materialåtervinning sträcker sig längre än till 50-60 procent, så det tycks underförstått att resten ska energiutvinnas. Sist men inte minst kan behovet att ur kretsloppet fasa ur plast som vare sig kan eller ska återvinnas inte nog påpekas.
Detta resonemang ska inte uppfattas som att vi anser att 5 procent av landets koldioxidutsläpp ska bagatelliseras. Tvärtom. Inte heller ska det tas till intäkt för att försvara gjorda investeringar i anläggningar som tillkommit för att minska deponering i linje med förd miljöpolitik.
Väldigt många fler än ”avfallssektorn” har nycklarna till hur koldioxidutsläpp från plast ska lösas. Att bara tillskriva oss detta ansvar är inte bara fel utan friskriver de som har verktyg att ändra sakernas tillstånd från grunden. Rikta uppmaningen dit den hör hemma - till tillverkarna.
Weine Wiqvist, VD Avfall Sverige
Läs även Plastförbränning ger avfallssektorn klimatproblem
Bild: Arkiv