I en debattartikel pekar Göran Finnveden ut plastförbränning som en stor källa till koldioxidutsläpp. Han pekar även på behovet av teknikutveckling och ändrade ekonomiska förutsättningar för att öka återvinningen av plast. Dessa strategier kan vara en del av lösningen på det komplexa problemet plaståtervinning, men det är inte hela lösningen. För att andelen plast som återvinns ska kunna ökas måste det till en ny angreppsvinkel på problemet:

Varför återvinns då inte all plast idag? Plastförpackning tillverkas av en mängd olika typer av plaster. PE (Polyeten) , PP (Polypropen) och PET (Polyetentereftalat) är de vanligaste men ytterligare ett tiotal olika typer är tänkbara och i vissa fall i kombination med varandra. Vid återvinning måste dessa typer sorteras och skiljas från varandra då de normalt inte är blandbara och inte kan återvinnas ihop. En stor del av de förpackningar som samlas in idag består även av flera olika plaster, till exempel plastfilm i livsmedelsförpackningar, som kan bestå av tre eller fler olika plaster. Dessa sammansatta filmer kan inte återvinnas då de plaster som de består av inte kan blandas samman till ett homogent material. De kan inte heller separeras från varandra på ett effektivt sätt.

När plasten väl samlats in och sorterats måste någon också vilja använda den i sina produkter. Den återvunna plasten från förpackningar som idag har en efterfrågan är PE och PP, material som återvinningsföretagen kan sortera ut och sälja. All övrig plast, såsom PET-flaskor som inte ingår i pantsystemet och det genomskinliga tråget till cocktailtomaterna, går i princip inte att sälja. Detta då kvaliteten inte uppfyller marknadens krav. För att skapa en efterfrågan på dessa material måste återvinningsindustrin kunna erbjuda attraktiva återvunna material, alltså material som har en bra prestanda till ett bra pris. Samtidigt behöver fler produktägare ändra sin inställning och öppna upp för användandet av återvunnet material.

Den offentliga statistiken som beskriver återvinningen av plast, som Naturvårdsverket årligen rapporterar till Eurostat, grundar sig uteslutande på insamlade och hanterade mängder i relation till hur mycket som satts på marknaden. Alltså inte alls det som faktiskt materialåtervinns. Detta är ett välkänt faktum och problem som diskuterats på Europanivå i flera år. Om man vill vara krass så har detta tillsammans med högt satta återvinningsmål resulterat i ett system optimerat för statistiken, inte för materialåtervinning.

Miljöminister Karolina Skog kommenterade ”sopfusket” i Tv4:s Nyhetsmorgon 8/2 och pratade om en sopreform för att öka återvinningen. Hon konstaterade att det producentansvar vi har idag på förpackningar inte har levt upp till de förväntningar som fanns. Istället vill man att kommunerna ska ta ett större ansvar för insamlingen. Hon efterfrågar också samtal med hela branschen inklusive de som faktiskt ska återvinna materialen för att skapa förutsättningar för en fungerande och transparent återvinningsmarknad i Sverige. En förutsättning för att detta ska lyckas fullt ut är att även de som ska använda den återvunna plasten inkluderas i processen. Finns det ingen efterfrågan på de återvunna materialen spelar det ingen roll hur duktiga vi är på att samla in och sortera plasten.

För att öka återvinningen av plastförpackningar och skapa förutsättningar för attraktiva återvunna plastmaterial behöver följande faktorer adresseras:

Genom en effektiv insamling skapar man de nödvändiga förutsättningarna som krävs för att återvinna plastförpackningarna. Ju mer plast som samlas in desto mer återvinningsbar plast kan sorteras ut och materialåtervinnas. Nya förbättrade processer måste till för att effektivt sortera den uppsjö av olika plaster som denna materialström består av.

Vidare behöver nya tekniska lösningar utvecklas för att uppgradera det utsorterade materialet och omvandla det till en attraktiv plastråvara. Plast är ett organiskt material och bryts ned av de höga temperaturer som krävs vid bearbetningen men även under själva användningsfasen sker en nedbrytning, vilket resulterar i försämrade egenskaper. Forskning och innovation, i tätt samarbete mellan forskare, återvinningsföretag och produktägare är nödvändigt. Detta för att hitta lösningar på problem med bland annat doft, färg och mekanisk prestanda vilka är återkommande för återvunna plastmaterial.

Utöver ovan nämnda behov kan även handeln själva öka återvinningsbarheten genom att börja ställa hårdare krav på vilka material som får användas i förpackningar och hur de får kombineras med varandra. Det är alltid lättare att lösa ett problem vid källan än att försöka lösa det längre nedströms. Även organisationer som Svanen och KRAV skulle kunna börja ställa hårdare krav på vilka material som används i förpackningar. Det känns helt rimligt att en miljömärkt produkt även är förpackad i en miljövänlig och lätt återvinningsbar förpackning.

Med den teknik som finns idag, och på grund av den komplexa materialsammansättning som insamlade förpackningar består av, är det inte möjligt att materialåtervinna 80 procent av den insamlade plasten som nämnts i tidigare artiklar. Men som privatperson ska man absolut inte sluta källsortera sina plastförpackningar trots att en låg andel av det som samlas in faktiskt återvinns idag. Lite återvinning är ändå bättre för miljön än ingen återvinning. Sedan kan man som konsument även försöka påverka och ifrågasätta i butiker och direkt till producenter om det verkligen är nödvändigt att använda ny plast i alla applikationer. Vill vi öka materialåtervinningen av plast måste vi ställa krav.

Slutligen behöver man också lyfta blicken från förpackningarna. Problem med återvinning av plast gäller inte bara här utan även plast från till exempel elektronikskrot och uttjänta fordon. En fördel är att plasten i sig inte bryr sig om vad den har varit i ett tidigare liv. Om den omvandlas till ett bra återvunnet plastmaterial kan den användas i en helt annan applikation.

Henrik Oxfall och Jonas Aspling, Swerea IVF

Läs även:

Debattinlägg: Rikta uppmaningen dit den hör hemma

Debattinlägg: Plastförbränning ger avfallssektorn klimatproblem