Slutinlägg: Avfallsförbränning blir klimatpolitisk gökunge
Dags för slutreplik från Göran FInnveden i debatten om plast- och avfallsförbränning.
Henrik Oxfall och Jonas Aspling från Swerea IVF har helt rätt i att det behövs en ny angreppsvinkel på problemet. Frågan är dock vem som ska kunna bidra till den när avfallssektorn markerar att man inte har något ansvar.
Weine Wiqvist hävdar att förbränningen leder till minskade utsläpp i andra länder. Han ger ingen referens, men den typen av resultat kan man få om man antar att det som förbränns i Sverige annars hade deponerats. Men, man kan också anta att det som förbränns i Sverige annars hade kunnat återvinnas, i alla fall delvis, och då får man helt andra resultat. Då får man i stället ökade utsläpp (se tex en artikel av Eriksson med flera i Energy Policy, 2007). På sikt kommer ju deponering av lätt nedbrytbart material att förbjudas i Europa precis som i Sverige, och då kommer inte förbränning att kunna ersätta deponering.
Avfall består av olika fraktioner. Deponering av plast kan ha många nackdelar, men eftersom det är ett svårnedbrytbart material, så ger det inte mycket utsläpp av växthusgaser. Därför ger förbränning av plast högre utsläpp än deponering (se tex Eriksson och Finnveden i Energy and Environmental Science, 2009).
Att elda plast kan jämföras med dålig förbränning av olja och det bör inte finnas i ett klimatneutralt samhälle. Om man vill minimera utsläppen av växthusgaser så ska man förbränna eller röta lätt nedbrytbart avfall och deponera eller återvinna svårnedbrytbart avfall. Olika fraktioner i avfallet kan behöva hanteras på olika sätt och det bör ingå i ett strategiskt tänkande.
Varför har avfallsförbränningen och utsläppen ökat så kraftigt i Sverige? Ett slags svar får man i Energikommissionens betänkande. Där framgår att avfallsförbränning är det särklassigt billigaste sättet att producera el på i Sverige. En del av de företag som bland annat Avfall Sverige företräder har gjort investeringar med dessa siffror som underlag och är nu angelägna om att kunna använda anläggningarna man byggt. Det innebär att utbyggnaden har lett till både institutionella och tekniska inlåsningar och man kommer att försvara avfallsförbränningen. Det innebär också att om ingenting händer så kan utsläppen fortsätta att öka.
Risken finns alltså att avfallsförbränningen blir en klimatpolitisk gökunge som äter upp utsläppsutrymmet för andra sektorer. Eftersom avfallsbranschen själv inte verkar ha några strategier är det nu viktigt att andra samhällsaktörer, inklusive politiker på nationell och kommunal nivå, agerar för att även avfallssektorn ska kunna minska sina utsläpp av växthusgaser.
Göran Finnveden
Professor, KTH
Läs även:
Enbart fokus på insamling motverkar optimal plaståtervinning
Rikta uppmaningen dit den hör hemma
Plastförbränning ger avfallssektorn klimatproblem